När pendeln svänger
Om hur goda idéer går för långt – och varför varje motreaktion behöver sitt eget samvete
Den politiska korrektheten gick för långt. Det tror jag fortfarande. Men det samhälle som föregick den var ingen förlorad guldålder — och den rörelse som vill ersätta den behöver sitt eget samvete. Det är vad den här texten handlar om.
Inledning — När en epok går mot sitt slut
Jag minns tydligt den dag jag fick ett örhänge som tonåring. Det satt på “fel öra”, och det räckte. Från den dagen kallades jag regelbundet för bög av killar på skolan – inte nödvändigtvis för att de trodde att jag var homosexuell, utan för att jag avvek från normen. Det var ett av de vanligaste skällsorden på den tiden. Ingen reflekterade särskilt mycket över det.
Det är en liten händelse i det stora perspektivet. Men den säger något viktigt: samhället före den politiska korrektheten var inte någon förlorad guldålder. Även det hade sina tabun, sina orättvisor och sina människor som förväntades anpassa sig eller hålla tyst.
Med “politisk korrekthet” menar jag det breda kulturella skifte – framför allt från 1990-talet och framåt – som förändrade vad som ansågs acceptabelt att säga, tycka och diskutera offentligt, särskilt i frågor om språk, identitet och representation. Begreppet är omstritt, men det beskriver ändå en utveckling som de flesta känner igen.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag varit kritisk mot hur detta projekt utvecklades. Jag har sett hur en rörelse som ville skapa ett öppnare och mer tolerant samhälle gradvis blev allt mer dogmatisk. Frågor blev svåra att diskutera. Människor förlorade jobb och anseenden för åsikter som bara några år tidigare betraktats som fullt legitima.
Samtidigt har jag blivit alltmer övertygad om att många av rörelsens kritiker missar något avgörande. De behandlar politisk korrekthet som om den vore resultatet av en ondskefull plan eller ett kollektivt vansinne. Men idéer dominerar inte ett samhälle i flera decennier enbart genom propaganda. De får genomslag därför att de svarar på verkliga problem.
Det betyder inte att svaren var de rätta. Tvärtom bär nästan varje framgångsrik idé fröet till sin egen överdrift.
Jag tror att det är där vi befinner oss idag.
Den gamla världen som människor ville lämna
Homosexualitetens sociala ställning är ett tydligt exempel. När jag växte upp var “bög” ett av de vanligaste skällsorden. Ofta var det inte uttryck för organiserat hat, utan bara ett språkbruk som få ifrågasatte. Men just därför skickade det ett tydligt budskap om vad som ansågs normalt. För de flesta heterosexuella pojkar innebar det en social begränsning. För den som faktiskt var homosexuell kunde konsekvenserna bli betydligt större.
Min äldre bror föddes med cerebral pares. Genom honom såg jag tidigt hur människor ibland behandlade personer med funktionsnedsättningar annorlunda – sällan av illvilja, men ofta av okunskap eller tanklöshet. Diagnoser användes rutinmässigt som förolämpningar. Det är också värt att minnas att Sverige bara några generationer tidigare tvångssteriliserat över 60 000 människor som ansågs olämpliga att reproducera sig. Idéer om människovärde har inte alltid varit så självklara som vi gärna föreställer oss.
Samtidigt fanns en annan erfarenhet som präglade mig.
När jag växte upp på 1990-talet var det jag som kände mig jagad – av mångkulturella gäng och av känslan att vara oönskad i mitt eget land. Den erfarenheten var en viktig anledning till att jag engagerade mig politiskt och under en period såg Sverigedemokraterna som ett svar. Den upplevelsen var verklig, och jag förnekar den inte.
Men det fanns också en annan verklighet, en som jag inte såg – eller kanske inte ville se. Skinnskallar som letade efter invandrare, homosexuella och politiska motståndare. En aktiv vit maktrörelse som inte var en mediakonstruktion utan ett konkret hot mot verkliga människor.
Jag har senare lärt känna människor som levde med den rädslan. Jag litar på deras berättelser. De beskriver inte propaganda, utan sina liv.
Det betyder inte att vänsterns senare överreaktioner var berättigade, eller att problemen med massinvandringen därför skulle ha ignorerats. Två saker kan vara sanna samtidigt. Jag reagerade själv starkt när de här miljöerna började växa igen, och fick kritik när jag fördömde dem offentligt. Det gör jag fortfarande.
För den som vill att andra ska ta ens oro på allvar måste också vara beredd att erkänna den oro som andra levde med — och i många fall fortfarande lever med.
Det är därför jag tror att den politiska korrektheten fick ett sådant genomslag. De flesta stora sociala rörelser börjar med att identifiera ett verkligt problem. Det gällde arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och medborgarrättsrörelsen. I stor utsträckning gällde det också den kulturella rörelse som senare kom att kallas politisk korrekthet.
Problemet uppstår först när en rörelse blir så framgångsrik att den börjar se samma problem överallt – även där verkligheten har förändrats.
När botemedlet blir sjukdomen
De flesta rörelser som förändrar samhället börjar med ett verkligt problem. Men framgång skapar sina egna frestelser.
En rörelse som från början vill förändra människors villkor börjar gradvis intressera sig för människors tankar. Till en början handlar kampen om handlingar – att motverka diskriminering, trakasserier och orättvisor. Med tiden flyttas fokus mot språk, symboler, attityder och till sist människors inre föreställningar.
Skillnaden är avgörande. Att förbjuda diskriminering är en sak. Att försöka skapa likformighet i åsikter är något helt annat.
Det finns också en institutionell logik bakom utvecklingen. Organisationer som byggts upp för att bekämpa ett problem har sällan något intresse av att konstatera att problemet till stor del är löst. Universitet, myndigheter, medier och aktivistorganisationer tenderar i stället att omdefiniera sina uppdrag. När de mest uppenbara uttrycken för ett problem blir ovanligare börjar man söka efter subtilare former. Kampen fortsätter — men verkligheten har förändrats.
Människor accepterar gärna komplicerade förklaringar och expertkunskap. Men de har mycket svårt att acceptera att deras egna erfarenheter konsekvent avfärdas som irrelevanta. När det sker tillräckligt många gånger börjar de ifrågasätta inte bara enskilda påståenden, utan hela berättelsen.
Internet förstärkte denna utveckling. För första gången kunde människor i stor skala jämföra olika mediers rapportering, läsa originalkällor och diskutera direkt med varandra utan traditionella grindvakter. När klyftan mellan erfarenhet och institutionernas berättelse blev tillräckligt stor började allt fler ställa samma fråga:
Om de hade fel om detta — vad mer kan de ha haft fel om?
Det var då pendeln började svänga.
Vad den politiska korrektheten faktiskt hade rätt om
Det är lätt att avfärda den politiska korrektheten som ett misslyckat experiment. Men innan vi gör det är det värt att ställa en enkel fråga:
Vill vi verkligen tillbaka till den värld som föregick den?
Inte som en nostalgisk föreställning, utan som konkret vardag.
En värld där en pojke lär sig att skämmas om han inte passar in i den rådande bilden av manlighet. Där en kvinna förväntas acceptera att hennes kompetens väger lättare än hennes kön. Där människor med funktionsnedsättningar bemöts med nedlåtenhet därför att ingen lärt sig att se dem som fullvärdiga individer.
Det samhället existerade. Inte för hundra år sedan, utan inom levande minne.
Ingen kultur är ett odelbart paket där allt måste bevaras eller förkastas. Den svenska kulturen rymmer både sådant som är värt att försvara och sådant som förtjänade att förändras. Pragmatism, tillit och personlig frihet är lika mycket en del av vårt arv som social kontroll, utfrysning och tvångssteriliseringar.
Varje generation väljer vad den vill föra vidare. Frågan är om vi gör det medvetet.
Det kanske viktigaste som förändrats under de senaste decennierna är att fler människor fått möjlighet att bedömas utifrån sina handlingar snarare än egenskaper de aldrig själva valt. Den utvecklingen är värd att försvara, oavsett vad man tycker om de överdrifter som följde.
Att säga det är inte att försvara den politiska korrektheten i dess helhet. Det är att erkänna att även en rörelse som senare gick för långt kunde bidra till verkliga förbättringar.
Det som måste överleva pendelsvängningen
Historien är full av rörelser som besegrat sina motståndare, bara för att själva utveckla samma brister de en gång bekämpade. Revolutionärer blir etablissemang. Kättare blir präster. Mönstret återkommer så ofta att det nästan framstår som en historisk regel.
Den risken gäller också vår egen tid.
Jag förstår den reaktion som vuxit fram mot den politiska korrektheten. Jag delar delar av den själv. När institutioner avfärdar människors oro för kultur, identitet eller sammanhållning som okunnighet eller hat, när legitima frågor bemöts med stigma i stället för argument — då är motreaktionen inte irrationell. Den är mänsklig.
Men just därför måste också den granskas.
Den som vill bevara sin kultur har samma skäl att försvara ett samhälle där homosexuella kan leva öppet, där människor med funktionsnedsättningar bemöts med värdighet och där människor bedöms efter sina handlingar snarare än egenskaper de inte själva valt. Inte trots sina värderingar — på grund av dem.
För om principen blir att majoriteten avgör vem som är normal, vem som hör hemma och vem som förtjänar respekt, då är det en princip som förr eller senare kan riktas mot vem som helst. Även mot dig.
En del av den politiska vänstern gjorde ett misstag när den avfärdade kulturell och nationell oro som enbart uttryck för fördomar. En del av högern riskerar att göra ett spegelvänt misstag om kampen mot woke-överdrifter förvandlas till en kamp mot allt det som faktiskt gjorde samhället friare och mänskligare.
Pendeln kommer alltid att svänga. Frågan är inte om den gör det, utan vad vi väljer att hålla fast vid när den gör det.
Varje generation ärver både sina föregångares misstag och deras framsteg. Visdom handlar inte om att välja det ena eller det andra. Den handlar om att kunna skilja dem åt — och om att ha modet att göra det även när det är obekvämt.