Sveriges behov av en kulturkanon är ett symptom av mångkulturen
Kultur är blod, språk och minne – inte en katalog på papper
När Tidöpartierna lanserar idén om en svensk kulturkanon låter det först harmlöst. En lista med böcker, musik och konst som ska spegla vår kultur – vem kan invända mot det? I bästa fall kan det tyckas vara ett välment försök att stärka gemenskapen.
Men bakom förslaget döljer sig en obekväm sanning: ett folk som måste påminnas om vad som är deras eget har redan tappat fotfästet.
Identitet som självklarhet
Japaner behöver inte vrida in och ut på sig själva för att definiera vad som är japanskt. Israeler, polacker och finnar behöver inte kalla in statliga kommittéer för att tala om för sina barn vad som är deras kultur. I homogena länder är identiteten självklar – den lever i språket, i högtiderna, i folksjälen.
Att just Sverige nu behöver en “kanon” är inte ett uttryck för kulturell styrka, utan för kulturell svaghet. Det är ett symtom på ett samhälle där människor inte längre delar ett historiskt, lingvistiskt eller biologiskt band med varandra. Bara i ett land som fyllts av vitt skilda befolkningar blir staten tvungen att definiera det som förr var självklart: vem vi är.
Och här finns politikens verkliga svek. Kulturkanon är en kosmetisk lösning, ett sätt för mjäkiga konservativa att undvika den fråga som bränner mest: vad händer när svenskar riskerar att bli en minoritet i sitt eget land? I stället för att tala klarspråk om återvandring och gränser, serverar man en lista på böcker och filmer. Som om litteratur i sig kunde hålla ihop ett folk som inte längre delar samma framtid.
Var kommer idén ifrån?
Det är lätt att tro att kulturkanon är en gammal och självklar idé. Men i själva verket är den ett modernt politiskt projekt, fött ur osäkerhet. Danmark lanserade sin kanon 2006 som en reaktion på mångkulturens framväxt och den tilltagande debatten om invandring.[^1]
Även i Storbritannien har det funnits liknande diskussioner om att skapa en “nationell kulturkanon”, ofta framdrivna av oro över integration och nationell sammanhållning.[^2]
Med andra ord: kanon-idén växer inte fram ur styrka, utan ur förlust. Det är ett politiskt svar på en känsla av att något håller på att glida ur händerna. När man inte längre är säker på vilka man är, försöker man skriva ner det i en lista.[^3],[^4]
Kontrasten till homogena länder
Jämför detta med Japan, Israel, Polen eller Finland. Dessa länder behöver ingen officiell kulturkanon. Varför? För att deras folk inte tvivlar på sin identitet. En polack behöver inte en statlig broschyr för att veta att han är polack. En japan behöver inte någon minister som förklarar vad som är japanskt.[^5]
När tillhörigheten är självklar lever kulturen i vardagen – i språket, i berättelserna, i de små gesterna mellan generationer. Därför är det bara splittrade samhällen som behöver ta till listor och kanonprojekt. De är inte ett uttryck för kulturell styrka, utan ett försök att reparera kulturell svaghet.
Sveriges situation – kosmetisk politik för ett djupare problem
Sverige är kanske det tydligaste exemplet i Europa på ett land som tappat självklarheten i sin identitet. I generationer tog vi vår kultur för given. Svenskan var vårt språk, våra högtider var våra egna, och vår historia var odelat vår gemensamma berättelse. Det behövdes ingen statlig kommitté för att förklara det – det satt i luften vi andades.
Men efter decennier av massinvandring, splittrad lojalitet och en politik som föraktat ord som “folk” och “nation”, står vi nu i en situation där våra egna politiker på fullt allvar tror att problemet kan lösas med symbolik. Man kan förstå lockelsen: i ett splittrat land känns det enklare att tala om böcker och sånger än om gränser och återvandring.
Men en lista på “svenska verk” kan inte ge oss tillbaka den samhörighet som deras egen politik raserat.
Varför iden om en kulturkanon är förrädisk
Det är därför kulturkanon-idén är så förrädisk. Den låter trygg och positiv – men den fungerar som ett lock, en distraktion. Den flyttar fokus bort från det verkliga problemet: att svenskar riskerar att bli en minoritet i sitt eget land.
Den säger: “Här har ni era sagor, era böcker, era visor – njut av dem, men ifrågasätt inte varför ni plötsligt behöver en lista för att minnas vilka ni är.”
Tidöregeringen bär lika stort ansvar som sina föregångare. De talar gärna om “kulturarv” och “svenska värderingar”, men vägrar ta konsekvensen av vad ett folkutbyte gör med just kultur och värderingar. Deras kanon är ett alibi, ett sätt att framstå handlingskraftiga medan de i själva verket fortsätter samma linje:
Kosmetiska åtgärder istället för det enda som verkligen kan återställa förutsättningarna för en självklar svensk identitet – omfattande återvandring och nolltolerans mot att missbruka vår gästfrihet.[^6]
Slutsats – kultur kan inte beslutas fram
På ytan kan en kulturkanon verka tilltalande. I en tid av splittring känns det tryggt att samla sig kring gemensamma böcker, filmer och musikstycken. För många svenskar väcker tanken en längtan efter samhörighet och stolthet – något som är lätt att förstå.
Men just därför är den också farlig. För en lista kan aldrig ersätta en levande gemenskap. Kultur är inte något som kan klubbas fram i riksdagen. Den är inte en katalog på papper, utan blodet som pulserar genom ett folk, språket som lever i våra barns munnar, minnena som bärs från generation till generation.
Om vi måste definiera vad vi är har vi redan förlorat
När ett land börjar behöva definiera vad som är dess kultur har det redan förlorat självklarheten. Och när politiker vill lösa den krisen med kommittéer och symbolpolitik, är det ett tecken på att de saknar modet att tala klarspråk.
Vi behöver inte fler språktester, Sverige-kontrakt eller kulturkanoner. Vi behöver en befolkning som delar en grundläggande tillhörighet, en gemenskap som är självklar snarare än påtvingad. Vi behöver ledare som vågar säga det uppenbara: att kultur inte kan upprätthållas om folket som skapat den blir en minoritet i sitt eget land.
Kultur kan inte räddas genom att vi skriver ner den. Den räddas genom att vi lever den – tillsammans, i vårt språk, i våra familjer, i vår jord. Och för att det ska vara möjligt krävs inte fler listor, utan en politisk kursändring som återställer förutsättningarna för en gemenskap rotad i verkligheten, inte i en statlig pamflett.
Det är dags att välja: en levande kultur – eller en lista framtagen av Tidö
Ernst Robert Almgren är skribent på Heimr och driver även Mannavett – Ord & Eld, där han skriver om kultur, manlighet och vitalism. Följ honom här för fler texter som förenar idé och handling:
Källförteckning:
Danmarks kulturkanon (2006). Officiell sida, danska Kulturministeriet: https://kum.dk/kulturpolitik/kulturkanon
BBC (2006). Brown calls for British values debate: https://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/4768394.stm
Regeringskansliet (2022). Tidöavtalet: https://regeringen.se/tidoavtalet
SVT (2023). Regeringen vill ta fram en svensk kulturkanon: https://www.svt.se/kultur/regeringen-vill-ta-fram-en-svensk-kulturkanon
Japans Agency for Cultural Affairs (2024). Cultural Affairs in Japan: https://www.bunka.go.jp/english/
Heimr (2025). Återvandring är oundvikligt: https://heimr.org/wp-content/uploads/2025/07/atervandring_ar_oundvikligt-digital.pdf